Miami-Ulwarna: Sommarlov i Sverige. Och uppstart av säsong 3. Den sista.

Nu har vi varit hemma i Miami dryga två veckor. Och för några dagar sen så tror jag jetlagen släppte för mig. Både i form av att jag somnade lite senare än första dagarna. Plus att jag vaknade före väckarklockan. Som varit lite halvtufft även om det är först klockan halv åtta som fåglarna börjar kvittra, först lågt och sen högre och intensivare tills jag stänger av dem. Haha, gillar den väckningen. Det låter baske mig som riktiga fåglar. Och varför väckarklocka på semestern kan man undra? Ni gissar det säkert, för ända sen hemkomsten så har jag åkt till boxen varje morgon. Och eftersom passet startar kl 09 så vill jag ha ätit senast 07.30. Viktigt med den där maten. ? Det roliga är att Ulwungarna följt med varje morgon, främst för att jag inte vill att de bara är hemma med iPadsen, men oxå för att P ändå jobbar så då åker vi iväg några timmar. Och då det är fler barn där, så har de blivit en barngrupp som får en egen coach och tränar på sitt håll medans vi mammor kör vår wod. Kunde inte bli bättre! Win-Win. Har faktiskt anmält mig till en till team-tävling i mitten på oktober, så det är fokus den för oss allihopa. Så skoj! 

På det har vi så klart massor annat att se fram emot, både av besök och det speciellt av mormor som vi inte hann träff nu i somras. Och så har jag faktiskt kommit in på en kurs nu i höst, på halvfart 7,5 poäng. Plus att den är på engelska, gulp!, ”Communication of food and meal”. Är rätt så nervös för det där sistnämnda, men jag är supertaggad så klart och det härliga är att barnen oxå är laddade inför sina skolstarter. Det var ett av orosmomenten efter en sommar i Sverige vi inte visste hur de skulle ta. Men Ulwungarna har kanske tack vare att vi spelat med öppna kort hela vägen med dem, vetat vad som gäller och de liksom vi ställer in sig och är med på noterna. De äger verkligen och vi peppar dem massor för just deras inställning. Nu kör vi. Miami-Ulwarna säsong 3. 

Fyra veckor var vi hemma i Sverige på sommarlov. Fina, gröna, soliga och faktiskt bara två gånger, regniga Sverige. Kunde verkligen inte önskat oss bättre dagar där hemma. Trots att graderna var något av de ”friskare” i början där med modiga låga +16*, men sen blev det faktiskt skönare och skönare. Kanske även varmare och varmare. Haha. Men så var det ju all kärlek från våra familjer och vänner vi mött som värmde upp oss desto mer..! Älta, Stockholm, Motala, Karlstad och Molkom! Alltså så himla tacksamma för alla möten, kramar, halloj genom bilrutan, samtal, meddelanden, vinkningar, middagar, luncher, kaffestunder, frukostar, ja, you name it!! TACK ALLA!! ❤️

Att just få fylla på sitt energi- och relationskonto live med darlings, har varit magiskt. Men det som varit än uppfyllande. Är att se barnen. Alltså de har formligen vuxit så man nästan kunnat se skillnaden från ena dagen till den andra. Båda två. Eller kanske lite mer Wille, som ändå är tonnis, och som ju flög över Atlanten själv på runda 10 timmar. Utan problem. Såklart. Efter den längsta natten i mitt liv, så fick vi till slut bekräftelse på appen att planet med Ulwungen ombord landat på Arlanda. Och inte ringde han då som avtalat DIREKT han fick möjlighet. Haha! Icke. Såklart. Nejdå, jag fick gott vänta. Tack familjen Timmas som kom med frågan tidigt i våras och gav Wille världens bästa sommarlovsvecka! Alltså när mobilen pingade till och jag ser den bilden när han just landat, med Jakob, Wille och Oumi, svämmade hjärtat fullkomligt över. Mycket av lättnad men mest att se honom med sina killar..så enormt glad för honom. 

Och varmt tack till er alla som haft Wille och Maja hos sig de här sommarveckorna. Wille-kille har vi nästan inte sett till alls, då hans schema varit lika bokat som för oss vuxna, haha, så de familjemiddagarna vi haft ihop har verkligen fått lirkas att få till. Och vår lilla darling har haft ett lika tight schema hon. Det har skjutsats och lekts och ätits glass och hängts i badhus och hoppats på trampolinparker och sovits över på landet och födelsedagskalas hon har varit på Grönan hela två gånger med små kompisar och föräldrar och haft så himla härliga dagar med sina tjejer. Tänk att trots det gått ett år sen de setts, så tar de vid sen de sista samtalen de haft på Skype eller Snapchat eller Musical.ly-live eller på Xbox. Fullkomligt älskar att avståndet inte är längre än ett knapptryck ifrån. För både de små och oss stora. Det fungerar verkligen. Och de har haft så himla roligt!! 

För att vara ärlig så är det kanske just den här fasen barnen är i just nu, kombin tweeny och tonåring, som är en av anledningarna att vi funderar på att komma hem nästa år.. De andra besluten som behöver tas med vad det lider, är att vi nog borde köpa ett hus i sådana fall, istället som nu, då vi hyr. Att just slå till och göra det, ja, då blir vi ju låsta på ett annat vis. Men främst för, med den tjänsten som P har, så kan han formligen sitta var som helst i världen och jobba. Och sammantaget svaren på de frågorna vi ställt oss, har allt tagit oss att börja tänka på att vända hemåt. Och kanske är vi inte ens på stadiet att vi funderar. Som P säger, nu har vi sagt det så många gånger, att det blir sant. Vi flyttar hem nästa höst. Så. Var det sagt. Hösten 2018 it is!

Anledningen jag ville komma till, är just den här underbara friheten som vi vet barnen får ha hemma i Älta. Och som inte finns här. De är liksom lite låsta här. Just det där att de verkligen kan cykla omkring var de vill i Älta, till kompisar, till den ena fotbollsplanen, eller till den andra fotbollsplanen, till COOP för att handla glass, till en annan kompis, eller till den tredje kompisen, eller ta bussen till Sickla, eller varför inte vara helt crazy och busa till det och inte säga till mamma och pappa exakt var man åker på bio, eftersom de gav ok att gå på bio, och åka till Heron City Kungens Kurva vilket ligger x antal byten med tunnelbana och buss söder om stan. Hahahaha, alltså så himla galet! Och så enormt lyckligt. Wille-kille är dryga 13 år nu, och ska väl göra de där grejerna. Well, vi tog ett snack om att man faktiskt kan säga till sin mamma och pappa vart de ska, om mamman nu är lite snabb och inte frågar.. För det är klart han kände på sig att det var lite crazy. Och mamman tog sig ett snack med sig själv med. Haha, lesson learned. Det är läge att ställa en och annan kontrollfråga från och med nu.

Men som sagt, rikedomen att inte behöva vara inne i huset hela tiden för vill man åka någonstans här borta, ja då måste vi ta bilen, så då är barnen liksom låsta till mamman oavsett vad. Förstå frustrationen ibland. Men som sagt, så fungerar det här och det är inga konstigheter alls. Inga barn ger sig ut på egen hand, för det finns inga cykelvägar. Och kompisarna bor ja, 10 minuter bort med bil, som man absolut kan cykla till, men ja, kommer dit igen, det fungerar inte så här. Och då blir det så att skolan går ju så klart först. Som man både skjutsar till och hämtar vid. Sen när man kommer hem är det läxor. Och vissa dagar är det aktiviteter som fotboll eller tennis eller gymnastik som Maja kör. Sen blir det ingen tid över för att hänga. Plus att barn inte enligt lag får vara hemma själva. Nu har ju Ulwungarna varit det ändå, alltså för oss är ju det inga konstigheter. Men som för mina närmsta vänner så gör de inte så. För det är ju lagen. Plus att de är super-oroliga att något kan hända hemma. Eller som att gå själva på ett shoppingcenter sker inte. Man ska kunna se dem, så långt får de gå. Och ja, jag vet det, men både P och jag har pratat om det plus vänt det med våra vänner. De förstår oss och vi förstår dem, men vi gör på olika vis. Wille får gå själv men att han har mobilen med sig. Kulturen är en annan här och jag förstår dem verkligen, för de är ju vana. Och faktiskt inte konstigt. Och då är det ju lugnt. Och med det att jämföra med, och att välja mellan, då känns det lite lättare med beslutet vi tagit att flytta hem. Då får vi ett avslutande år här borta, båda barnen är äldst på vardera skola och får gå ut med påmpa och ståt som vi bara kan gissa det blir. Och sen som sagt, flyttar vi hem igen. Och ja, den här gången ska vi få till det. En kattunge it is. 

Om det finns något jag verkligen vill fortsätta med ett år till. Och ta med mig tbax till Sverige. Ja, förutom solen och värmen självklart, så är det just det här vi har just nu. #miamiulwarna är inte bara en hashtag för oss. Det har kommit att betyda så mycket, mycket mer. Det är liksom en skatt vi har funnit på vår resa. Eller under vår tid här. Och skatten är tid. Det är den där vardagskvällen när jag släcker ner i köket för allt är preppat inför morgondagen och jag går in i Willes rum och finner alla tre där inne, de spelar xbox och för ett himla liv. ? Det är när vi alla fyra sätter oss i soffan och kikar på en film med take away. Eller så tar vi en promenad i parken när P kommit hem från jobbet. Eller så avslutar vi eftermiddagen med ett familjedopp i poolen. P måhända reser mer än någonsin. Men när han inte gör det, har vi mer tid tillsammans än någonsin. Den där gemensamma tiden har blivit vår skatt. Och den ska med i kofferten hem. 

Idag på dagen är det två är sedan vi låste om Doragatan och gav oss av. 8/8 2015. Den här bilden tog vi där och då. Så mycket tankar och känslor som blandas när jag ser den. Ni vet det var tufft. Enormt svårt. Men samtidigt med sån förväntan. Jag har varje sekund från då till nu sparat inombords. Och idag kan jag le. För allt gick väl. Allt är fint. Här utanför köket där jag sitter doppar sig Ulwungarna i den nu ljumma poolen. Sorry, den är uppe i +34* nu. Tror jag behöver ta mig ett dopp med. För nu hör jag P parkera bilen utanför. 

Massor av kramar tills vi hörs igen!! ❤️

Miami-pirr på!!